Vissa kallar det överlevnadsstrategi men jag kallar det guldfiskminne - att leva i nuet och förtränga det som är jobbigt.
Jag använder det som en sköld för att stänga ute verkligheten när den blir för jobbig. Ett sätt att glömma bort att vår vardag inte längre består av familjeutflykter, middagar, fester och fysisk närhet utan social isolering, sjukhusvistelse och oro.
Vi har haft en bra vecka, Henke har varit stark. Så pass stark att vi har naggat på vårt gamla liv, längtat efter att få känna att allt är som vanligt igen.
Vi var i lekparken tillsammans som en familj för första gången på flera månader och bjöd hem vänner på middag i lördags.
Middagen var fantastiskt trevlig. Gamla och nyvunna vänner, mat och vin, skratt och glädje. Sen kom vår verklighet ikapp, middagen avslutades med feber och en natt på akuten.
När jag vaknade till liv på sängen i rum 15 på avdelning M71 i Huddinge, och ser min älskling ligga i sin sjuksäng med dropp, då tackar jag Gud för guldfiskminnet.
En låt från en nyvunnen vän:
http://open.spotify.com/track/2cP9LaNjQF2KbBvOExz80a
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar