Tidsperspektiv

Dagarna går och vårt perspektiv har förändrats.
Under den mesta tuffa perioden så tog vi timme för timme, fokuserade sedan på halvdagar för att sedan lyfta blicken och ta en dag i taget. Nu är det annorlunda. Det finns ett lugn och en energi som tillåter oss att ta en vecka i taget. Gör det möjligt att göra planer för de närmsta veckorna och fokusera på händelser som ligger lite längre fram i tiden. Vi glädjs fortfarande åt det lilla, njuter av att få vara tillsammans som en familj, men vi har ett annat fokus.

Längtan efter att få göra stora planer för framtiden, drömmar om hus och resor utomlands finns där och bubblar under ytan. Men än så länge vågar vi inte tänka och planera så långt, för rädslan för ett bakslag finns där ständigt. För om man inte har förhoppningar behöver inte heller besvikelsen bli så stor. Det är inte bara en nackdel dock, fördelen är att dem saker vi gör blir så otroligt mycket roligare och härligare än vad vi någonsin hade hoppats på.

Men det finns en längtan och en saknad som är svår att formulera, en längtan som jag är rädd kommer att växa och förbittra mig. Det är längtan efter ett syskon, ett litet barn till att få hålla i min famn. Frank fyller våra liv med så mycket kärlek och glädje att jag önskar att vi skulle få möjligheten att dubblera den.
Inte nu, just nu är har vi det bra och livet känns fullständigt. Men jag skulle vilja ha möjligheten att välja själv men som det ser ut just nu finns inte den möjligheten. Återfallsrisken för Henke är fortfarande för stor och rädslan för att det ska hända något är för överhängande för att våga försöka igen. Men en dag kommer vi ha lyft blicken så högt att längtan kommer att övervinna rädslan och vi kommer att våga.

Imorgon är det dags för nästa chimerismtest. Nästa prov som ska visa om Henkes blod har tagits över av donators celler eller om hans sjuka celler fått liv igen.
Vi hoppas, ber och önskar att första provet inte bara var en engångsföreteelse utan att den var ett faktum. Sen börjar väntan på svaret, det kommer ta upp till två veckor innan vi vet.

Jag har utvecklat en form av sjukhusskräck. Jag vet att det är egoistiskt att jag inte vill besöka sjukhuset när Henke är stammis där. Men Huddinge sjukhus skapar så mycket känslor och bilder av svåra perioder, att jag helst låter bli att åka dit.

Men imorgon ska jag följa med, jag vet att jag inte behöver, men jag vill att Henke ska känna att jag är ett lika stort stöd för honom som han är för mig. Varje dag när han mår bra, varje dag han finns och andas så ger han mig så mycket kärlek och stöd i livet. Han och Frank är anledningen för mig att njuta av livet varje dag!

Vår glädjespridare

Ps. Jag och Henke är så tacksamma för alla bud som har kommit in till Barncancerfonden. Men än så länge finns det mycket utrymme för många fler bud. Tänk på att du inte bara får en fantastisk produkt, du gör en skillnad. För alla barn är värda en ärlig chans!