Distans & perspektiv

Vi har bytt vardagsstress mot semesterlugn, asfaltsgator mot grönskande gränder och parklek mot bad. Att ett miljöombyte skulle kunna skapa en sådan harmoni trodde jag knappt var möjligt. Vi vaknar med havet som utsikt, äter alla måltider med en utsikt finare än alla målningar i världen och somnar gott efter alla timmar utomhus.

Idag slog det både mig och Henke att samtalsämnena de senaste tio dagarna inte kretsat kring cancer. Vi har haft långa middagar, med lilla familjen och vänner, skrattat och haft diskussioner om "vanliga" saker precis som förr. 
Det är helt enkelt så att vi har fått distans och perspektiv till vår cancervardag, detta trots att Henke måste åka in två dagar i veckan för att ta sina prover på Huddinge Sjukhus.
Men cancern är inte det centrala, dess negativa kraft tar inte över sammanhanget och vi känner inte dess hårda närvara lika starkt.
Henke mår bra, förra veckan tog han ytterligare ett steg framåt då det konstaterades att mögelsvampen i ansiktet nu är helt borta. Små steg framåt, positiva vindar som ger syre till våra själar.

Idag tände vi varsitt ljus i Dalarö kyrka, två ljus som ett bevis för vår tacksamhet för alla böner och positiva tankar vi omges av från familj, vänner och godhjärtade människor som vi inte känner.
Jag tände mitt ljus och viskade en bön, en tacksamhetsbön för att vi får vara tillsammans. Men också en bön med en vädjan om att tiden som ligger framför oss inte ska vara lika hård mot oss som tiden som ligger bakom. Att vi ska få fortsätta vara en familj där cancern inte tar över vår vardag utan där kärleken och ljuset ska få styra.

 

 

Tacksamma över att få vara tillsammans