Henkes ord

Femte dagen på fjärde behandlingen. Sitter på rum 20 på avdelningen på Huddinge Sjukhus och väntar på cytostatika som återigen gör mig svag och orkeslös.
Det har nu gått ca åtta månader sen jag fick beskedet, diagnosen som förändrade mitt och min familjs liv fullständigt.
Vad har man lärt sig så här långt under den här resan? Jo, cancer är en jävla tidstjuv! Den har stulit min tid från att vara den pappa jag vill vara, den man jag vill vara, den vän jag vill vara och den kollega jag vill vara... Varje gång jag mått dåligt, varje timme jag behövt vara på sjukhuset har jag förlorat värdefull tid från det liv jag kämpat för att få.
För andra är vardagen något självklart, något de flesta kanske rent av inte uppskattar fullt ut för det är ju så naturligt. Att hämta sonen på dagis, att gunga i lekparken, att ställa till med middagar med sina nära & kära, att jobba och planera för kommande semester... Detta är självklarheter jag har fått ställa åt sidan för isolering, sjukhusvistelser och vila.

Under de senaste 3,5 månaderna har jag haft drygt två veckor där jag mått bra, varit pigg och haft hyfsat bra immunförsvar. Dessa veckor har jag kunnat få smaka lite på livet.
Jag har varit ute med hojen en runda och jag har varit både på Mood och på NK. Jag har träffat vänner, gungat i parken med Frank och jag har varit ute på restaurang med Elin.
Dessa veckor har varit underbara och shit, va ja längtar efter en normal vardag!! Att få tillbaka känslan av att må bra och att få röra sig lite mer fritt har varit värsta boosten inför denna och kommande behandlingar.

Nu hoppas jag bara att det inte behöver ta tre-fyra månader till nästa gång jag ska få känna mig normal igen!