Anpassningsbar

Nu är vi på CAST (Centrum för allogen stamcellstransplantation), avdelning B87 som ska bli Henkes nya hem för ett antal veckor framöver.
Det som slår mig är hur otroligt anpassningsbara vi människor är, hur snabbt man ställer om och justerar sin vardag efter omständigheterna. På bara några dagar har vi vant oss vid slangar, kontroller, matlådor och sjukhusmiljö.
Henke får cytostatika, antikroppar och kortison i droppform om vartannat. Han är uppkopplad mellan 12-20h per dyng, ständigt snubblande och svärande över droppställningen.

Vi var på inskrivning i onsdags. Ett informationsmöte där vi fick träffa några av de fantastiska personer som jobbar här. Det var tänkt som ett rutinbesök där vi skulle matas med information.
Men jag fick en chock, en ordentlig käftsmäll!
Jag har känt mig positiv över det som komma skall, i detta fall har det varit Henke som varit mer fundersam över det som ska hända. Jag har varit mer peppad och mest sett fördelarna och glädjen över att NK-cellerna tagit oss hit.
Men i onsdags kom verkligheten ifatt. Det är nu det gäller, det är nu det handlar om liv eller död och det är nu Henke ska vara ifrån sitt hem och sin familj under många veckor framöver.
Det faktum att vi först fick det minsta lilla rummet på avdelningen hjälpte inte! Ett litet rum med plats för en säng, med en solid dörr som inte gav något ljus i rummet, med sladdar som hängde, med färg som flagnat. Min klaustrofobiska rädsla exploderade och tårarna rann nerför kinderna.
Vi fick ett nytt rum, ett av dem större med plats för två sängar. Jag kände mig som en bitch, som en överklassbrud som även skulle vilja ha en egen kock och gärna trevlig konst på väggarna..
Men det var inte det som det hela handlade om. Det var känslan att jag inte kunde sova över när jag ville, att Henke då skulle tillbringa mer tid ensam. Ensam under den tid då man behöver sin familj som mest.

I fredags kändes det betydligt bättre. Det blev inte sämre av att Henke fick nattpermis hela helgen. Så istället för att totalt avskärmas från verkligheten fick vi slussats in i sjukhusmiljön igen.
Nu ligger vi här, i varsin sjukhussäng på rum 5 på avdelning B87 och njuter av varandras närhet.
Vi mår bra, vi får vara tillsammans!



 

Frank var på besök idag när Henke hade en paus mellan alla sina dropp. Så vi passade på att  besöka en skogsglänta bakom sjukhuset som är full med små överraskningar.