tisdag 13 maj 2014

Nagel i ögat

Vi ser sällan på TV, men ett program jag kan rekommendera är "Helt sjukt". På ett avväpnat och öppet sätt diskuteras sjukdomar, tankar och känslor.
För ett tag sedan diskuterades "sjukdom mitt i livet". Psykologen Susanna Rosenqvist hävdar att alla som går igenom en allvarlig sjukdom hamnar i en personlig kris men att denna kan visa sig på olika sätt. För dem allra flesta visar detta sig först när man har fått beskedet att man äntligen är frisk. Jag är fullt benägen att hålla med. Jag tror att både jag & Henke kommer ramla ihop den dagen vi får besked att återfallsrisken är minimal och att vi kan börja leva vårt liv fullt ut igen.

Men just nu finns inget val, vi kan inte bryta ihop. Varken jag eller Henke. Det hjälper inte oss och det hjälper inte Frank.
Vi har fått reaktioner på att vi är för starka, att det inte är en normal reaktion att vara så positiva, starta bloggen, skapa insamlingen. Vårt positiva synsätt är helt enkelt en nagel i ögat!
Men ni är inte där när jag och Henke håller hårt om varandra med ångest över att vi kanske inte har en framtid tillsammans. Ni är inte där när mina tårar inte slutar rinna och Frank försöker trösta genom att lägga armen om mig och säga "lessen mamma". Ni är inte där när jag måste stanna bilen för att tårarna skymmer min sikt och mina lungor värker efter att ha skrikit ut min ångest. Ni är inte där när mörkret sänker sig utanför och jag låter kudden fånga mina tårar, då sorgen över det vi går igenom är för stor och min saknad över att inte få ha Henke hemma är för stark.

Ingen vet vad det innebär att leva med cancer förrän den kommer in som en objuden gäst i ditt hem och hotar att ta din familj ifrån dig. Det vi alla vet är vad vi har här och nu, så visa dina nära & kära lite extra kärlek idag, för ingen vet vad morgondagen innebär.

4 kommentarer:

  1. Åh Elin, så fint, så sant. Älskar er och er possitivitet. Puss och kärlek!

    SvaraRadera
  2. Tack för att ni delar med er, även om jag för mitt liv inte önskar någon det ni går igenom så är jag så tacksam att jag får följa er resa och påminnas om att ta med er i bön och tankar. Kram Ida Fhager (vän till Ewe)

    SvaraRadera
  3. Elin! Jag tycker att ni är fantastiska. Jag tror ingen kan förstå vad ni går igenom, bara ana att det är en otrolig kamp varje dag. Jag tror att det är till hjälp att få skriva av sig och dela med sig till vänner, nära och kära. Den styrka som ni visar genom bloggen och insamling mm är kommen ur er kärlek till varandra, Frank och livet. Kram Lena W

    SvaraRadera
  4. Tack Elin för bloggen. Tack för dina ärliga och uppriktiga inlägg.

    Du skriver så det går in i hjärtat. Du skriver så det berör! Du skriver så vi kan känna med dig/Er, men bara försöka förstå.

    Läser din blogg, följer Er, tänker på Er och ber för hela din familj och de som är runt omkring Er

    Varm kram Ewa

    SvaraRadera