fredag 2 maj 2014

Idag är första dagen i mitt nya liv!

Idag är första dagen i mitt nya liv! Idag byter jag DNA på både benmärg och blod. Idag börjar en omfattande renovering av min gamla kropp...

Allt sedan diagnosen förra året så har jag verkligen längtat efter den här dagen men det är inte utan att man har mixade känslor kring allt det här. Nu när jag har haft drygt tre veckor där jag mått riktigt bra och kunnat umgås med familj och vänner på ett normalt sätt så är det något i min kropp som säger att jag inte vill göra det här. Jag vill återigen inte tryckas ned fysiskt och psykiskt. Jag vill inte må dåligt. Va rädd för infektioner. Jag vill inte ligga isolerad på sjukhuset i 4-6 veckor. Jag vill inte slitas bort från min lilla familj och inte kunna få träffa Frank. Jag vill verkligen inte...

Men samtidigt så måste jag.

Jag måste för att kunna bli botad från cancern. Jag måste för att kunna leva utan oro. För att kunna resa igen. För att kunna leka som alla andra pappor. För att kunna jobba och försörja min familj. För att kunna ha en framtid tillsammans med Elin.

Fy fan va jag hatar men samtidigt älskar den här dagen!

Jag är äntligen klar för transplantation!!! Det trodde inte ens läkarna i början av februari. Men nu börjar fighten mellan liv och död och det är just det som är så svårt. De möjliga komplikationer jag med största säkerhet kommer få efter transplantationen är direkt livsfarliga om jag inte får rätt läkarvård i rätt tid och möjligheten för bot är inte bättre än 30%. Att gå in i det här med de oddsen känns sådär. Känslan av rädsla har smugit sig på. En känsla jag inte haft tidigare...
 
De första tre månaderna är kritiska och de sedan efterföljande nio har ett allvarligt hot över sig för att sedan minska över tiden. Efter två år är risken för återfall marginell, efter fem år ska man i princip vara helt återställd men fullständigt friskförklarad kommer jag aldrig bli. Det är lång tid innan man kan pusta ut helt och hållet!! Och det är nog det som känns mest oroande. Att man efter någon månad eller så kommer ha hyfsade värden och faktiskt må bra för att sedan helt plötsligt få en livshotande infektion. Att ständigt leva med oron. Att leva i en ovisshet så länge...

Dag för dag fortsätter vi kampen. De nästkommande sju dagarna ska min gamla benmärg utplånas för att bereda plats för en ny och frisk sådan. Sedan är det en lång väntan som gäller. En flera år lång väntan...

//Henke

6 kommentarer:

  1. Malin Persson2 maj 2014 14:43

    Vi är med dig Henke! Å vi hoppas att den där tysken är en bra människa och lika härligt tokig som du så att vi står ut med dig alla kommande år och decennier vi har framför oss. Alles gut! Puss och kärlek

    SvaraRadera
  2. Min fru har talat o som vanligt är mina ord överflödiga efter det. Vi ses snart och vi är med dig i tankarana

    SvaraRadera
  3. Henke, det här är allas vår kamp för vi vill inte leva livet utan dig. Dag för dag ska vi ta oss framåt tills det plötsligt är fem år. Nu kämpar vi tillsammans!

    Bell

    SvaraRadera
  4. Kämpa på Henke och Elin! Ni finns i mina tankar och böner.

    Henke Jönsson

    SvaraRadera
  5. Tack för alla fina hurrarop. Skönt att veta att så många tänker och ber för oss!
    Vi fick en glad överraskning och är på väg hem på permis över natten. Känns fantastiskt skönt!!

    SvaraRadera
  6. Vilken underbar överraskning Elin! Henke, u go boy! Stor stor kram från tina med familj

    SvaraRadera