Allt sedan diagnosen förra året så har jag verkligen
längtat efter den här dagen men det är inte utan att man har mixade känslor
kring allt det här. Nu när jag har
haft drygt tre veckor där jag mått riktigt bra och kunnat umgås med familj och
vänner på ett normalt sätt så är det något i min kropp som säger att jag inte
vill göra det här. Jag vill återigen inte tryckas ned fysiskt och
psykiskt. Jag vill inte må dåligt. Va rädd för infektioner. Jag vill inte ligga
isolerad på sjukhuset i 4-6 veckor. Jag vill inte slitas bort från min lilla
familj och inte kunna få träffa Frank. Jag vill verkligen inte...
Men samtidigt så måste jag.
Jag måste för att kunna bli botad från cancern. Jag måste
för att kunna leva utan oro. För att kunna resa igen. För att kunna leka som
alla andra pappor. För att kunna jobba och försörja min familj. För att kunna
ha en framtid tillsammans med Elin.
Fy fan va jag hatar men samtidigt älskar den här dagen!
Jag är äntligen klar för transplantation!!! Det trodde
inte ens läkarna i början av februari. Men nu börjar fighten mellan liv och död
och det är just det som är så svårt. De möjliga komplikationer jag med största
säkerhet kommer få efter transplantationen är direkt livsfarliga om jag inte
får rätt läkarvård i rätt tid och möjligheten för bot är inte bättre än 30%.
Att gå in i det här med de oddsen känns sådär. Känslan av rädsla har smugit sig
på. En känsla jag inte haft tidigare...
De första tre månaderna är kritiska och de sedan
efterföljande nio har ett allvarligt hot över sig för att sedan minska över
tiden. Efter två år är risken för
återfall marginell, efter fem år ska man i princip vara helt återställd men
fullständigt friskförklarad kommer jag aldrig bli. Det är lång tid innan
man kan pusta ut helt och hållet!! Och det är nog det som känns mest oroande.
Att man efter någon månad eller så kommer ha hyfsade värden och faktiskt må bra
för att sedan helt plötsligt få en livshotande infektion. Att ständigt leva med
oron. Att leva i en ovisshet så länge...
Dag för dag fortsätter vi kampen. De nästkommande sju
dagarna ska min gamla benmärg utplånas för att bereda plats för en ny och frisk
sådan. Sedan är det en lång väntan som gäller. En flera år lång väntan...
//Henke
Vi är med dig Henke! Å vi hoppas att den där tysken är en bra människa och lika härligt tokig som du så att vi står ut med dig alla kommande år och decennier vi har framför oss. Alles gut! Puss och kärlek
SvaraRaderaMin fru har talat o som vanligt är mina ord överflödiga efter det. Vi ses snart och vi är med dig i tankarana
SvaraRaderaHenke, det här är allas vår kamp för vi vill inte leva livet utan dig. Dag för dag ska vi ta oss framåt tills det plötsligt är fem år. Nu kämpar vi tillsammans!
SvaraRaderaBell
Kämpa på Henke och Elin! Ni finns i mina tankar och böner.
SvaraRaderaHenke Jönsson
Tack för alla fina hurrarop. Skönt att veta att så många tänker och ber för oss!
SvaraRaderaVi fick en glad överraskning och är på väg hem på permis över natten. Känns fantastiskt skönt!!
Vilken underbar överraskning Elin! Henke, u go boy! Stor stor kram från tina med familj
SvaraRadera