Tre dagar har gått sen tyska invasionen slog till mot rum
5 på CAST. Krutröken har lagt sig och nu sitter man i resterna av ett slag som
man både längtat efter samtidigt som man varit orolig för. De första
reaktionerna jag fått var i jämförelse mildra. Hög feber, trasig mage,
trötthet, värk i skelettet och en brinnande känsla i huden. Känslan av
hundratals öppna sår som ständigt fylls med syra.
Febern är nu borta men värdena är nere i botten och jag
är isolerad. Elin bor dock hos mig så mycket det går och idag va Frank på
besök. Att få träffa Frank och se den längtan i hans ögon efter pappa ger så
enormt mycket kraft och anledningar att kämpa.
Nio dagar har nu gått sen jag
lades in och många långa dagar återstår innan jag åter ser min vardag och kan
va hemma hos min familj. Fokus ligger nu på att försöka undkomma infektioner
och andra komplikationer som kan härledas till min behandling eller själva
transplantationen. Äta, dricka mycket och motionera. Allt för att vägen
tillbaka ska bli så kort som möjligt.
//Henke
Frank hälsar på avdelningens kossa |
Tack för uppdateringen Henke ❤️!
SvaraRaderaDu är starkast i världen henke! Du kommer klara det även om det kännns tufft! Kör hårt!
SvaraRaderaPeter
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaGött att höra av dig! Du är fierce min fina vän.
SvaraRaderaKramar Jenny
Vi älskar dig!!
SvaraRaderaDu är så stark i dig själv o det är de som gör att du klara av att kämpa. Kämpa på Henke. Vi tror på dig o ber för dig. Du finns alltid i våra tankar. Vi älskar dig/Emmy&Gustav
SvaraRaderaHeja, heja Henke och de tyska cellerna!
SvaraRaderaKram på dig